tremainedynasty.blogg.se

Medan Emma gick för att hämta Cecilia, rörde sig resten utav kvinnorna mot slottets huvudingång. Den låg ut mot skogen, där männen i skogsbrynet snart skulle dyka upp. Savannahs mor hade redan ställt sig nedanför trappstegen, väntandes på sin son och sin make. I vanliga fall skulle Savannah ställt sig vid henne, men denna gången höll hon sig mellan Maya och Elia. Det kändes säkrast så, då hennes mor gjort det klart för henne att hon inte ville ha något med henne att göra. Trots det, noterade hon hur hennes mor slängde en sur blick mot henne. Det var bättre än att bli ignorerad helt, i alla fall. Savannah suckade tyst, såg in mot skogen men sken upp i ett leende då hon såg sin far komma ridandes. Leendet försvann med ens då resten utav männen uppenbarades, alla med bistra ansiktsuttryck. Man behövde inte vara en tankeläsare för att förstå att något gått snett.

"Where is George?" Frågade Maya plötsligt, just som Adrian hoppade ner ifrån sin häst. Han rörde sig med ens fram mot henne med en sorgsen blick, och Mayas ögon växte sig större. Han behövde inte använda sig utav ord. Hon förstod.

"No." Pep hon fram, skakade på sitt huvud. "No no no. Where is he? No... George? NO!" Hon sprang mot männen, ville se honom gömma sig där bakom någon av dem. Levande, frisk.

Adrian greppade om sin yngre syster, höll fast henne och kramade om henne hårt. "I'm so sorry."

"Where is my son?" Andades Melindra fram, såg mellan sin make och Caspian. "Where is my boy?"

Vakterna uppenbarade sig, bärandes på den livlösa och helt förstörda kroppen. Maya var i den stunden den första som reagerade genom att skrika högt, och hon brydde sig inte heller om sin brors försök till att lugna ner henne.