tremainedynasty.blogg.se

Lyckan strålade i hennes ögon och för första gången på en längre tid log hon då hon faktiskt höll sin son i sin famn. Han verkade mest förvånad men sken sedan upp i ett leende och det sötaste skrattet lämnade hans läppar, att han varit ifrån sin mor en längre tid verkade inte gjort att han glömt henne.

"Oh I can't believe he is back." Mumlade hon och såg upp mot Matteo som var framme vid dem, att hans fru var den som också stod i rummet tänkte hon inte på i den stunden utan kände bara glädje att ha sin bror där och sitt barn. Det kunde knappast vara bättre. Det enda hon inte gillade var att han skulle iväg, krig var aldrig säkra och om något hände Matteo visste hon inte vad hon skulle göra.

Vid sidan stod Emma och såg mellan dem, de såg ut som en lycklig familj där de stod och det vände i magen. Var fick hon plats där? De såg lyckliga ut och som en riktigt familj, där fanns inte plats för en till kvinna i familjen som de verkade ha.

"Just be careful." Sa hon mjukt då han väl talade till henne, hon älskade verkligen honom och tanken att han skulle ut i krig var inte det minsta lugnande. Hon lät åter blicken glida över Cecilia och Tristan, trotts att det var jobbigt var det ändå en vacker syn att se sin en mor och son återförenas och hon kunde inte låta bli att le åt dem båda. Ingen förtjänade att mista sin son, inte ens kvinnan som alltid skulle ha en plats i Matteos hjärta som hon inte kunde ta.

"I should leave you alone." Återigen såg hon mot Matteo och gav honom ett leende. "Maybe we could speak later? If you have the time of course." La hon snabbt till, hon förstod att han ville ta igen tiden med sonen men hon visste att om han lämnade utan att de rett ut saker skulle det förmodligen aldrig redas ut.