tremainedynasty.blogg.se

Medan Tatiana tvingades tillbaka till vagnen, stod Milo tafatt kvar. Blicken vilade vid svärdet på marken och ögonen var stora, förvirrade. Hade han just sett Khazim? Hade det varit inbillning eller hade det faktiskt varit han? Det var omöjligt att avgöra, men vad det än var så gillade han det inte. Det ena tydde på att han var galen, det andra tydde på att de var långt ifrån säkra. Att Khazim var efter dem.

"Milo!" Tatiana ropade ifrån honom från vagnen, och hennes röst fick honom att vakna till liv. Han plockade upp sitt svärd och återvände snabbt till sin häst, medan han såg runt. Khazim syntes inte till och mannens ansikte var precis som det varit då han först kommit fram.

"Wait... Not yet." Tatiana hade tagit tillbaka sin dotter och reste sig nu upp för att hindra vagnen ifrån att börja röra sig. En man hade just kallat henne för hora, han hade kallat hennes dotter för en oäkting. Något hon inte tänkte acceptera. Speciellt inte då det verkade som att resten av hennes folk inte heller tänkte acceptera det. Många hade nämligen börjat kasta saker på mannen, inte blommor, utan mer ruttna frukter och liknande. Samtidigt som de skrek arga ord mot honom.

"Can I have you attention! Please!" Hon stod nu upp i vagnen, vilket gjorde det möjligt för alla att se både henne och hennes dotter. "Do not hurt this man. He deserves neither our time nor our anger. Let him rot in whatever whole he came from."

Folk började ropa instämmande ord, men så fort Tatiana höjde sin hand så tystnade dem. Som lydiga hundar. Hon älskade det.

"I would just like to make one thing very clear." Fortsatte hon allvarligt. "My daughter, Adriana, is born out of marriage, yes. But she is a princess, and your future queen. She is my oldest child and heir and no matter how many trueborn children I might have, Adriana will remain my heir. The day I die, she will take my seat on the throne, and my crown. Talking of her as anything other than the princess that she is, is a crime. And crimes are punished."

Efter de orden satte hon sig ner igen. Folket ropade efter henne, verkade nästan vilja höra henne tala mer. Vissa ville också att hon skulle hålla upp dottern för att de skulle kunna se henne bättre, men det kunde de glömma. Tatiana lutade sig tillbaka, och vagnen började röra sig.

"You had no right to do that." Andades hennes mor fram då folkets rop börjat försvinna. "You are not a queen yet! You have no right to name her your heir!"

Tatiana svarade inte sin mor, istället log hon bara. Amiria hade kanske gett dottern kläder, och leksaker, och allt annat nödvändigt för en bebis. Men Tatiana hade gett henne ett kungarike och om några år skulle hon uppskatta det betydligt mer.